Filosofi en lördagsmorgon
Är inne på andra koppen morgonkaffe. Mmm! Frukostäggen kokar på spisen och Benjamin spelar sitt NintendoDS - i vanlig ordning. Härligt med helg! Då får man tid på sig att vakna i egen takt och äta frukost tillsammans. Högre mysfaktor får man leta efter. Jag är så glad för det jag har, samtidigt som man drömmer om mer.
Jag tänker ofta på det där. Folk pratar ständigt om allt de vill ha, grämer sig över det de inte har och hinner sällan stanna upp och tänka på vad de faktisk har. Här sitter jag och lever på knappa existensminimum. Visst är det svårt och deprimerande emellanåt men jag försöker fokusera på maskrosorna i gödselhögen, istället för på all skit. Varje gång kommer jag fram till att maskrosorna trots allt är ganska många och att de lyser upp min tillvaro.
För vissa flyter livet på i all tänkbar lyx och bekvämlighet. För andra känns hela livet som en tungrodd prövning. Sedan finns det liv som levs på alla skalor däremellan, förstås. Men extremerna är ju mer intressanta att fundera över. Är t.ex. en rik person verkligt lycklig? En fattig verkligt olycklig? Jag tänker på vad jag upplevde i Afrika. Folk har i allmänhet så lite men verkar ändå så lyckliga, avslappnade och generösa. Här har vi mer men verkar ändå så missnöjda, stressade och är mer egoistiska. Hur hänger det ihop?
(Skrivpaus)
Nu har vi ätit frukost och så har Maju (idiotens unge) kommit för att leka med Benjamin. Ett glatt återseende! =) Jag har ju motsatt mig all kontakt med idioten men tycker samtidigt att barnen inte borde lida, så därför har de nu fått träffas för några timmars lek och spel. Dessvärre står det klart för mig att det inte kommer att fungera i längden eftersom idioten genast började be mig på sina bara knän igen. Så PATETISKT!!! Jag känner mig så äcklad...
Jag hoppas ha energi nog att ta ut barnen i det fina vädret och kanske bjuda dem på varsin glass senare.
Nu är det dags att diska efter frukosten så jag får säga Hejdå! för denna gång.
Vårtecken
Igår såg jag en daggmask som utsatte sig för livsfara bland det kvarvarande gruset, som ligger i drivor ÖVERALLT och förstör klackarna på mina nya stövlar.
Idag såg jag en stor svart skalbagge och dessutom TUSSILAGO! Hundratals små solar som stack upp ur grågult fjolårsgräs. Jag flinade som en fåne där jag satt på tunnelbanan hem från jobbet.
Jobbet ja... Dagen började ju allt annat än strålande med att Benjamin inte ville vakna, inte ville ta av sig täcktet, inte ville klä på sig, inte ville borsta tänderna och inte heller ville gå till dagis.
Hursomhelst lyckades jag på något mirakulöst vis att hinna med tåget, vilken bedrift! Tji hade jag för det.. I Ropsten fick jag sedan stå och vänta på min kollega som - trots att jag noga påpekat att punktlighet är viktigt just idag - kom två eller tre tåg senare. Härliga tider! Helvetesdagen hade bara börjat.. Det är inte lätt att arbeta med sömngångare utan vare sig organisations- eller initiativförmåga så arbetet blev tungrott och slutade med en och en halv timmes övertid. Resultat - 40 minuter sen till dagis. Väääryyy fannnyyy... INTE!
Överraskande nog knäppte min kropp på någon undangömd energireserv så Benjamin fick lyxen att stanna en stund i lekparken. Åtminstone en halvtimme blev det innan han började gnälla för någon småsak. Då tappade jag gnistan helt och så blev vi osams för att han ville stanna medan jag ville gå hem. Därav fick jag släpa på en skrikande, gråtande, hulkande, snyftande och snorande unge halva vägen hem. Tack gode Gud för att vi stötte på en dagiskompis nedanför centrum! Då glömde Benjamin bort alla inbillade oförätter och jag drog en lättnadens suck, såklart. Imorgon har han en play-date så jag kanske slipper dåligt humör då.. Hoppas!
I skrivande stund sitter jag solokvist i köket med ett glas vitt vin och njuter av tystnaden. Lite ovant men samtidigt känner jag mig lite lyxigt olydig.. Haha!
Livet på Blåskulla
Livet här på "Blåskulla" är en enda röra. De enda fasta punkterna är upp på morgonen, lämna på dagis, jobba, hämta på dagis och i säng. Allt däremellan varierar något sanslöst från dag till dag. Ena dagen är man som en fjortis på rosa moln och andra dagen krälar man som någon slags Gollum i djupet av en mörk, slemmig grotta. Allt beroende på vilka kombinationer av livets ljuvligheter och djävligheter man råkar dra ur Mr. Murphy´s tunna med lotter...
Inte en pinal har idioten kvar här, vilket känns bra om man bortser ifrån att han med flit lämnade smågrejer kvar som han senare kunde ringa mig om när saknaden av mig blev för outhärdlig... =/
Jag har fått utså en del telefontrakasserier, förföljelse med gnäll å vädjanden, försök till utpressning, mutförsök, påtvingad fysisk kontakt och även försök till tvångsåk i hans bil (som jag betalat). Det har han inte fått något för! Jag tror jag ska byta efternamn till typ: de La Glaciére, eller nåt. Haha! Så iskall har jag varit! Så frostig att han blev sur för att han tyckte att jag behandlade honom som boskap. Muahahaha!
Skit ska skit ha, sa jag...
När det stormar runt öronen är det skönt att ha vänner och familj omkring sig. Ett väldigt speciellt tack vill jag rikta till en viss dam med ruter i, som alltid kollar läget och finns där med stöd, uppmuntran, goda råd och kärlek! Du vet vem du är.. =) Tack också till min syster och hennes sambo för att de ställer upp när det skiter sig rent praktiskt och/ eller tidsmässigt. Till sist tack till min Mamma, som trots sin misstänksamhet (sprungen ur kärlek och oro för mig) finns där och kängar mig i baken lite vid behov.. Jag älskar er allihop och är tacksam för att ni finns! (Gäller även icke speciellt omnämnda.)
Ta hand om er själva, varandra och underskatta inte betydelsen av att kolla läget med era nära och kära lite då och då!
Ett jävla liv
Jag ska försöka sammanfatta så kort och gott det går.
Idioten blev anhållen för våldtäktsförsök och olaga hot i måndags förra veckan efter att ha begt dessa brott mot mig på måndagsmorgonen. Jag talade om för min syster vad som hänt och hon förde det vidare till sin sambo, som blev milt sagt rosenrasande och ringde polisen. De hämtade honom här hemma vid ca tio på kvällen och sen satt han i häktet till onsdag kväll. Helt plötsligt dök han upp utanför dörren och försökte komma in men jag hade tagit den enda överlåsnyckeln innan han åkte med polisen så han fick inte komma in. Jag gav honom hans telefoner genom brevinkastet och kastade ut klädombyte och hygienartiklar i en påse genom köksfönstret.
Jag är smått upprörd över att polisen inte ringde mig som de lovat efter förhöret på tisdagen.
Jag fick åtminstone många härliga timmar med min son och min nya kärlek under förra veckan så hela veckan var ju inte skit. Bl.a. så åkte vi till min vännina (läs hennes blogg http://tjockisbullen.blogg.se) i söndags och det var riktigt trevligt! Vi åt god mat, spelade kort och snackade skit. Haha! En bild på en väldigt uttröttad Benjamin följer.
Den nya veckan började lite sisådär eftersom jag vill bli av med idioten pryttlar. Han skulle ha kommit igår men uteblev p.g.a. något fejkat fysiskt tillstånd. Eller fejkat och fejkat.. Han har tydligen bestämt sig för att sluta röka marijuana och hasch så han mår säkert som han förtjänar. Orsaken till det är säkerligen att han ska drogtestas hos polisen. Jag har inte hört något om ifall det blir åtal mot honom nu efter polisanmälan men det hoppas jag att det blir.
Jag packade ju alla hans grejer igår så det kändes ju jävligt surt att han inte hämtade skiten då. Idag ställde jag helt enkelt ut skiten i trappen och sade till honom att han fick skynda sig att ta sina grejer innan nån annan gjorde det. Det fungerade! Han kom som en skottspole och nu slipper jag se honom mera. Synd bara att han såg till att hyra rum på andra sidan centrum - i samma område som jag bor. Känns ju tryggt och bra att finns 10 minuters gångväg bort... INTE! Telefonterror och jag är bästa vänner vid det här laget eftersom han ringer och är arg i ena stunden och kletar ner mig med kärleksförklaringar i andra. Jag börjar fundera på att byta nummer!
Ett annat fult knep han kört med är att skicka madammer (från sitt land och som känner mig) för att försöka tala mig till rätta och "lösa problemet". Vilken jävla IDIOT! Sist sade jag till tanten: No disrespect but there is just nothing to talk about anymore. My decision is final! Jag öppnade inte ens dörren för henne.
Nu e skiten ute och jag ger inte ett flygande fuck för honom och hans snack mer!
Nu hoppas jag på lugn och ro och lycka och att jag ska kunna ha sinnesfrid nog att blogga varje dag. =)
Bara solsken och smör
Benjamin är alltså förkyld med allt vad det innebär. Han hostar och snorar. När han hostar kiknar han så att han kräks - och DET är ju kul...inte! Jag tycker så synd om honom! I natt hade han feber och låg och sparkades i sömnen. Fram på morgonkvisten när jag försökte väcka honom sjöng han "I can make your bed rock" i sömnen och talade även om för mig att han "måste ta dom där pengarna först". Hihi! Gulligt och ganska kul, om man bortser från att det troligen var p.g.a. febern.
Han äter också väldigt dåligt när han är sjuk så idag har han fått i sig en halv ostsmörgås, ett ägg, lite glass, te med honung och några glas vatten. Han har nu beställt ett Happy Meal till middag och det är ju bara att passa på medan han har aptit. =) Han fick Alvedon och hostmedicin för en stund sedan så det är väl tack vare det som han känner för att äta. Han sitter just nu och killar mig på ryggen, den lille sötisen!
Idioten har idag bara varit solsken och smör... Ni förstår? Han har bl.a. erbjudit sig att köpa nya jeans och bjuda mig på lunch på stan. Kul kille! Haha! Nej tack, jag vill inte ha NÅGONTING från dig!
Tack och lov har han inte försökt något fysiskt den här gången. Det är ju inte första gången jag har försökt bli av med honom... Jag har inte lyft ett finger för honom idag och planerar inte att göra det i framtiden heller. Tänk att han hade fräckheten att låtsas som om allt var som vanligt imorse!? Visade mig sin nya kalsonger och bad mig smörja honom på ryggen efter duschen... Good for you, sa jag om han kalsonger - som jag fortfarande inte vet hur de ser ut - och påminde honom om att mitt beslut är definitivt, så jag vägrade att smörja honom på ryggen.
Varför tror han att han ska få åtnjuta samma behandling från mig som innan? Det bevisar ju bara vilken utnyttjare han är. Jag betyder inte mer än bekväm service och tak över huvudet för honom. Jag citerar en vännina: "Sug min balle!"
Imorgon har jag lovat att Benjamin ska få ett nytt NintendoDS-spel. Han fick 500 kronor idag och bestämde genast att han själv skulle betala för spelet istället för att vänta på att få det av mig. Nya spel ligger inte direkt högst upp på min prio-lista. Haha! Vi får dock se hur han mår först. Jag släpar knappast ut en febersjuk gnällig unge på stan för att köpa spel.. Det rekommenderas inte. Jag hoppas vara tillbaka på jobbet på onsdag, nämligen!
Nu ska jag och Benjamin mysa på soffan en stund och sen är det läggdags.
Oh, crap!
Vi hade trevligt hos syrran, drack kaffe, pratade och blev bjudna på middag. Benjamin var inte på sitt bästa humör eftersom han är lite krasslig just nu. Jag fick fullt stöd därifrån samtidigt som jag fick ta emot en del befogad kritik angående situationens uppkomst och utveckling.
Till slut var det dags att åka hem för att duscha Benjamin och stoppa honom i säng. Jag visste ju att det skulle bli bråk så jag förberedde min stackars pojke på det innan vi klev innanför dörren. Jag hatar att behöva ha barnen i närheten när det blir bråk. Det måste vara väldigt traumatiskt för dem att se vuxna bråka!
Hursomhelst, efter inledande diskussion där han ifrågasatte min rätt att tala till honom på "det där viset", satte jag mig framför datorn. Då stormar han ut ur köket och säger att han ska använda den. Jag nekade honom och talade om för honom att datorn tillhör mig (han har gett den till mig eftersom jag betalade för hans bil). Då gick han fram och ryckte den ifrån mig. Jahapp, tänkte jag och gick genast och tog bilnycklarna. Då fick han panik antar jag för han blev rasande och bröt närapå handen av mig för att få tillbaka dem. Det fick han inte eftersom jag höjde rösten och sa åt honom att genast släppa mig innan jag ringde polisen. I det ögonblicket kom vår inneboende ut från köket och räddade situationen. Jag sa bara att om datorn är hans är bilen min, så fick han välja vilken av de två han ville ha.
Efter ytterligare diskussioner som avbröts av att Benjamin - stackars Pluttis - kräktes i min säng p.g.a. hosta kom han in i sovrummet medan jag bäddade om, tryckte upp mig mot fönsterbrädan och försökte ännu en gång ta nycklarna med våld. Jag hotade med polisen igen eftersom han klämde mina händer så hårt att både han och jag skar oss - han på mina naglar och jag på hans nycklar! Jag talade om att han skulle få nycklarna när jag fick datorn och då gav han upp tillslut.
Som ni ser har jag nu datorn och kan få kräkas ur mig det här omedelbart, innan minnet lägger till eller tar bort något ur händelseförloppet. Dessvärre är det nog inte över än. Detta säger jag p.g.a. att han talar om för mig om och om igen att det inte finns en chans att han kan flytta inom de 14 utsatta dagarna. Vi får väl se... Ut ska han om jag så ska kasta ut honom med mina bara händer om två veckor. Han känner jättemånga människor så det ska väl knappast vara någon större utmaning för honom att hitta ett rum?
Det som fick mig att skratta i hela den här episoden var att han misstänker att jag har ett nytt förhållande.. =)
Han sa att det förhållandet kommer att ta slut lika fort som det började och att då är det JAG som kommer sitta där och gråta efter HONOM! HAHAHAHAHAHAHA!!! Yeah right!
Kan hända att jag inte skriver på ett par dagar då jag känner mig tvingad att ta med datorn någonstans där han inte kan komma åt den. Så tillsvidare...
Wish me luck!
Våren är här!! =D
Min gamla farfar talade om för mig när jag var liten att det är ett säkert vårtecken och hittills har det alltid varit sant. Nu kan vi se fram emot slask och blask, sol och fågelkvitter och snart ska jag stå på alla torra fläckar som kommer i min väg och njuta av barmarkskänslan. =)
I övrigt har hela dagen haft något av en solskenslyster, så klart, eftersom HAN även idag har åkt tvärs över Stockholm bara för att få kyssa mig litegrann. Hihi!
Mer allvarliga saker händer i mitt liv just nu. Stora förändringar - eller snarare förbättringar - skall göras. Bland annat ska idioten ut från lägenheten så att jag och Benjamin kan få leva i trygghet, även om ekonomin blir kärvare än kärv. På grund av idiotens levnadssätt riskerar jag annars att (i längden) bli fråntagen min son. Själv ska jag bli kontaktad av Kvinnofridsgruppen i dagarna tack vare att det jag beskrev som sexuella trakasserier enligt socialdamen klassas som våldtäkt i hemmet. Det är ingen lätt situation jag lever i för närvarande. Jag försöker dock att vara stark och knoga på i all skit. Det enda vägen jag kan ta går ju framåt och förhoppningsvis uppåt. Ska man då komma någon vart får man skjuta en del skit åt sidan och lämna annan skit bakom sig. Det viktigaste för mig är att Benjamin mår bra och känner sig trygg. En förutsättning för det är ju att även jag gör detsamma. Så nu får det vara nog!
Över till sötare saker, såhär avslutningsvis. Benjamin är kär! I en av sina dagiskompisar! Hihi! Idag när Benjamin skulle hem kom hon springande och gav honom en bamsekram samt en blöt puss på kinden, varpå Benjamin ömt kramar henne tillbaka och pussar henne på munnen. Så sött! (Ja, Madelene, jag vet att han är "bokad" åt Melina men vad göra? Haha!)
Nu ska jag fortsätta surfa runt på nätet och undvika all social samvaro med idioten...
Rosa moln har inte bara fördelar...
Som sagt var... Rosa moln har inte bara fördelar. Visst, man känner sig lycklig, vacker och allmänt lyckad men baksidan av det hela är TANKSPRIDDHETEN! Jag glömmer de mest självklara saker emellanåt och då verkar man ju riktigt korkad. Haha!
Som igår när portkoden till första jobbet inte fungerade och jag ringde till chefen.. "Har du prövat porttelefonen? Kunden är ju hemma." Dooh! Det var illa. Sen gjorde jag om det fyra och en halv timme senare. "Har du prövat att använda nyckeln?" säger chefen den gången. Pinsamt! Det var ju självklara lösningar som jag i normala fall skulle ha listat ut alldeles på egen hand.
Denne man fyller HELA mig med solsken, fniss, värme - nej, hetta - och rosa fluff som blockerar rationellt tänkade. Härligt, som omväxling!
Idag flinade jag som en fåne hela vägen från kudden tills vi träffades vid tvåtiden på eftermiddagen och så fort vi fick syn på varandra log vi båda två så stort att vi nog löpte risk att få kramp i kinderna. Haha! Ja, det är bara att konstatera att vi är kära och idag fick jag veta exakt hur länge han har varit kär i mig - vilket är exakt lika länge som jag varit kär i honom. Detaljerna suger jag på en stund till.. Hehe!
En annan härlig sak idag var att jag äntligen lyckades ta den där fikan med min väninna (den som blev inställd i måndags). Två och en halv timmes uppdatering av varandras göranden och låtanden. Mycket intressant och givande. Som vanligt lovade vi varandra att höras och ses oftare men vuxenlivet är ju som det är och det är tur att vi älskar varandra tillräckligt mycket för att ha överseende med bristen på regelbunden kontakt. Chansen är dock stor att vi träffas igen redan på lördag kväll eftersom vi båda är bjudna till samma inflyttningsfest. Kruxet är bara att fixa barnvakt åt min Benjamin...
Nu är det dags för dagens dusch och sedan ska vi se om jag drömmer sött inatt...
Beställd från Cellbes - SÅÅÅÅ jag! =)
Pusspaus vid Mariatorget
Idag har varit en seg och tröttsam dag. Mina ögon ville inte alls öppnas imorse när mobillarmet skrek mig i örat. Fötterna ville inte kliva ur sängen och definitivt inte hasa fram till badrummet.
Jag kom dock till jobbet så småningom och där gick det ju ganska bra förutom att en del utrustning krånglade så att det tog längre tid än planerat. Ja och så fick jag ju "tjejgrejerna" mitt på dagen också, vilket kan vara förklaringen till min förlamande trötthet. Det känns ju lagom kul att harva på med arbetet när man känner sig som en blodfattig knubbsäl! Tack och lov för sms:en jag fick av min nya kärlek! De tog mig igenom arbetsdagen.
Han ville verkligen träffa mig idag igen så det blev en kort men trevlig promenad mellan Mariatorget och Slussen. Jag svär, han kysser som en gud! Jag kan knappt tro att det är sant...
Just nu sitter vi och chattar så detta korta inlägg får räcka för idag, tror jag!
Vilken dag!
Efter att ha suttit uppe alldeles för länge igårkväll (hihi!) försov jag mig imorse. Det resulterade i att Benjamin inte kom till dagis förrän cirka klockan 10.
Tänk om man fick samma välkomnande när man kom till jobbet som Benjamin fick idag! Han har varit ledig från dagis i en vecka så alla tjejerna kom springandes och bara skrek "Benjamiiiiiiiiiin!" så fort de fick syn på honom. Haha! Han är visst väldigt populär allaredan... Nu gäller det alltså att börja upprepa för knatten att man bara ska ha en tjej i taget och dessutom vara snäll mot och respektera damerna. ;)
En annan jag känner lotsade mig försiktigt mellan vattenpölarna i slasket idag. Gode Gud - jag är kär! Sällan har jag känt mig så vacker och åtrådd som jag gjorde idag.
Det trots att jag är typiskt innan-mensen-svullen och trots att jag fortfarande har världens största finne på hakan som efter upprepad misshandel - både med hårda nypor och eldad synål - vägrar ge med sig. Haha!
Jag skulle även ha fikat med en väninna idag men blev uppringd kl. 16.45 från Benjamins dagis för att idioten som skulle hjälpa mig att hämta honom tydligen var i Norrköping, så det efterlängtade mötet ligger för närvarande på is. =/
Väl hemma igen efter det vanliga tjatandet om påklädning och sätt-fart-nu, var det bara att börja med maten. Idag blev det Okra-soup och jag måste ju säga att jag rockar på att laga afrikansk mat. Så gott!
Nu ska jag mysa med minnena av dagen som gått och det till lite hääärlig musik!
En ny chans?
Det kan vara så att jag vunnit storvinsten den här gången. Hjärnan säger "chilla" men hjärtat och kroppen skriker "GO FOR IT"!!! Vad göra? Livet är fullt av risker och chanser. Det skulle vara ganska tråkigt utan dem - och kärleken. Så nu startar en period av ljuv tortyr...
Säkert blir det både spännande och skrämmande, givande och frustrerande, intensivt och möjligen dramatiskt. De som känner mig vet varför. Det är en del som ska ordnas upp och annat som ska rensas ut, helt enkelt.
Nu är det dags för snarkofagen! Imorgon händer det grejer...
Godnatt!
Ljudet av tystnaden
Nu har jag hittat laddaren till mitt kamerabatteri så snart kommer det bilder! =)
En hyfsat lugn fredag
Benjamin ritade mycket invecklade geometriska figurer och ganska mycket gräs i olika färger. Maju, mitt "bonusbarn", klottrade mest men lyckades även åstadkomma något som liknade en gubbe med en arm och några fingrar.
Färger - i alla dess former - i händerna på barn verkar oundvikligen oftare hamna på de mest konstiga ställen och inte så mycket på pappret.
Nu har de två små terroristerna (Maju BinLaden och Usama BinBenji...Haha!) åkt till Majus mamma och ska vara där över helgen. Jag kommer som vanligt sakna min Benjamin som en galning men tycker samtidigt att det kan bli skönt att få kurera sig i lugn och ro i ett par dagar.
Appropå färger så skulle denna lägenhet behöva ett rejält ansiktslyft. Inte för det inte är färggrannt här... Jag menar, alla väggarna är - av en "proffessionell målare" - målade med samma vita grundfärg. Detta innebär att vad som än hamnar på en vägg sugs in i färgen väldigt ordentligt och försöker man torka bort något så följer naturligtvis grundfärgen med. Resultatet är en väldigt unik färgsättning i hela lägenheten. Några handavtryck här, lite krita där och även en del "gnuggfläckar" både från avtorkningsförsök och kläder (t.ex. i köket där man lutar sig mot väggen eftersom vi har pallar att sitta på).
Nu kan man ju tycka att det inte vore så dyrt att åka till t.ex. Rusta och köpa 3för2 färgburkar och göra något åt saken. Problemet är att det vore som att spraya parfym på en sopptipp. D.v.s. TOTALT SLÖSERI. Rivningskontraktet gör att man drar sig för att ens överväga att spendera en krona på kyffet. Samtidigt var det sagt att stambytet och renoveringen skulle påbörjas för tre år sedan men på den fronten står det lika still som vattnet i en unken skogspöl. I badrummet har kaklet börjat ramla av väggarna, vatten läcker genom taket från grannen och från handfatet ner längs väggen och troligtvis ner under golvet för parketten utanför badrumsdörren reser sig titt som tätt, så man knappt kan öppna eller stänga om sig. Att klaga och skicka in bilder på eländet hjälper inte, det har vi försökt med i cirka ett år. De bytte ytterst motvilligt ut toalettstolen som sprack på baksidan (!) av vattentanken och orsakade översvämning - efter cirka en veckas spolning med vattenhink. Detta ska man alltså punga ut ca 7000 kr i månaden för! Tvångsförvaltning låter som en bra idé, tycker jag!
"Jamen flytta då?" Jovisst, om vi klassade in på villkoren för bostadskön så hade saken varit biff. Dessvärre får man som låginkomsttagare nöja sig med att harva runt på andrahandsmarknaden och vara glad över att man har någonstans att sova med sin familj.
Det finns de som inte har tak över huvudet och jag råkar veta att Ison (Ison&Fille, svenska rapartister) på SR Metropol 93,8 har startat en insamling till förmån för Stockholms hemlösa. Han efterlyser donationer av vantar och råkar du ha några vantar till övers kan du gå in på www.sr.se/metropol och skicka ett e-mail till Ison så får du veta var du kan lämna in din donation.
One Love!
Tankar om Facebook
Facebook har blivit lite av vad kafferepet mellan käringar var förr. En chans att få prata en stund, skälla lite och gnälla lite. Det tycker jag kan vara okej.
Dessvärre har jag några gånger reagerat på vad en gammal vän hävt ur sig om andras inlägg.
Denna någon tycker om att uttrycka- så att säga- rätt färgstarka åsikter om vad folk skriver. Vissa inlägg är rent av nedsättande.
Jag har nu iakttagit denna någon i ca två månader och har kommit fram till slutsatsen att det finns olika sätt att be om uppmärksamhet på.
Denna någon ondgör sig i kraftiga ordalag över alla patetiska människor som gnäller och tycker synd om sig själva bara för att få uppmärksamhet. D.v.s. alla dessa genomsnittsmänniskor som mår skit lite då och då och därmed behöver lite uppmuntran från nära och kära.
Själv kör denna någon tvärtom-stilen. Genom att kräkas ur sig en massa ironisk översittar-galla kan denna någon sedan i lugn och ro håva in alla inställsamma kommentarer från "vänner" som troligen är skiträdda för att det är just dem denna någon syftar på.
Nu är frågan vilket av sätten som är bäst? Vilket sätt känns mer äkta? Personligen vet jag vilket svar som är rätt för mig.
Mest tycker jag att det är trist att man inte bara kan låta folk få vädra litegrann emellanåt. Än sen om den som "gnäller" inte vill berätta detaljerna? Kanske är det så att just du som frågar om detaljerna inte är den typen som "gnällaren" gärna anförtror sig åt?
Denna någon skrålar titt som tätt på Facebook om att denna någon säger precis vad denna någon tycker och tänker - om det inte passar så kan alla andra dra dit pepparn växer. Då känner jag att jag måste fråga mig hur det kommer sig att denna någon inte kan respektera andras rätt att göra detsamma?
Kan det vara så att denna någon är lite för full av sig själv, lite för full av sitt eget "martyrskap", lite för full av oförklarligt hat? Eller kan det vara så enkelt som att denna någon helt sonika lider av något så ledsamt som dåligt självförtroende, våldsamt maskerat av översittarfasoner och stenkyla?
Jaa, jag är inte satt att döma i den frågan men alla har vi rätt att fundera över saken- och gnälla lite.
Godnatt!
Nästan där!
I skrivandets stund har jag feber, en icke nådig huvudvärk och ont i öronen. Det känns inte så roligt med tanke på lönen som i vanliga fall knappt räcker till mer än räkningarna. Man kan ju få ytterligare huvudvärk bara av en sådan sak... Jag slår vad om att jag blev smittad av någon ondskefull lönnsmittare på ersättningsbussen i måndags. Alltså klarade jag mig inte enbart undan med andnöd och blåmärken.
Sen är det ju så att hemma hos mig är sjukdom och trötthet ingen ursäkt för en kvinna att ta det lugnt, så jag har just serverat mat till stökiga ungar och även vikt in ren tvätt i garderober och lådor. Svåra grejer för somliga karlar... Det kan tyckas att jag borde vara glad åt att känna mig behövd men ibland måste väl också en mamma få känna sig ynklig och bli omhändertagen?
Tur att jag har min son Benjamin iallafall! Honom är det fason på. Han kröp upp i mitt knä igår, tog mitt ansikte mellan sina små händer och sade: Min lilla söta Mamma, det känns inte bra att du är sjuk. Finns det inget sätt som jag kan ta bort det på? Jag vill inte att du ska se ut sådär. (Där kisade han med ögonen.) Sen kände han på min panna på samma sätt som jag brukar göra på honom när han är sjuk. Tänk va? =) Jag kunde ju inte låta bli att fnissa lite och pussa honom. Min älskling!
Tålamod är en dygd.. ;)
I framtiden (den nära, hoppas jag) ska här skrivas om det mesta. Vardagliga ting, dråpligheter, aktuella ämnen, åsikter, en del matlagning, musik och- naturligtvis- en del flummiga tankar.
Jag planerar att bildblogga en del och hoppas att det ska bli intressant och roligt, både för mig- som är nybörjare- och för framtida läsare.
