ThisDomainIsTaken

Nu är jag - tack vare min kompis Camilla L - nästan nöjd! Lite småfix kvar och sedan är det bara att tuta och köra.

I skrivandets stund har jag feber, en icke nådig huvudvärk och ont i öronen. Det känns inte så roligt med tanke på lönen som i vanliga fall knappt räcker till mer än räkningarna. Man kan ju få ytterligare huvudvärk bara av en sådan sak... Jag slår vad om att jag blev smittad av någon ondskefull lönnsmittare på ersättningsbussen i måndags. Alltså klarade jag mig inte enbart undan med andnöd och blåmärken.

Sen är det ju så att hemma hos mig är sjukdom och trötthet ingen ursäkt för en kvinna att ta det lugnt, så jag har just serverat mat till stökiga ungar och även vikt in ren tvätt i garderober och lådor. Svåra grejer för somliga karlar... Det kan tyckas att jag borde vara glad åt att känna mig behövd men ibland måste väl också en mamma få känna sig ynklig och bli omhändertagen?
Tur att jag har min son Benjamin iallafall! Honom är det fason på. Han kröp upp i mitt knä igår, tog mitt ansikte mellan sina små händer och sade: Min lilla söta Mamma, det känns inte bra att du är sjuk. Finns det inget sätt som jag kan ta bort det på? Jag vill inte att du ska se ut sådär. (Där kisade han med ögonen.) Sen kände han på min panna på samma sätt som jag brukar göra på honom när han är sjuk. Tänk va? =) Jag kunde ju inte låta bli att fnissa lite och pussa honom. Min älskling!