Ljudet av tystnaden
Nu har jag hittat laddaren till mitt kamerabatteri så snart kommer det bilder! =)
En hyfsat lugn fredag
Benjamin ritade mycket invecklade geometriska figurer och ganska mycket gräs i olika färger. Maju, mitt "bonusbarn", klottrade mest men lyckades även åstadkomma något som liknade en gubbe med en arm och några fingrar.
Färger - i alla dess former - i händerna på barn verkar oundvikligen oftare hamna på de mest konstiga ställen och inte så mycket på pappret.
Nu har de två små terroristerna (Maju BinLaden och Usama BinBenji...Haha!) åkt till Majus mamma och ska vara där över helgen. Jag kommer som vanligt sakna min Benjamin som en galning men tycker samtidigt att det kan bli skönt att få kurera sig i lugn och ro i ett par dagar.
Appropå färger så skulle denna lägenhet behöva ett rejält ansiktslyft. Inte för det inte är färggrannt här... Jag menar, alla väggarna är - av en "proffessionell målare" - målade med samma vita grundfärg. Detta innebär att vad som än hamnar på en vägg sugs in i färgen väldigt ordentligt och försöker man torka bort något så följer naturligtvis grundfärgen med. Resultatet är en väldigt unik färgsättning i hela lägenheten. Några handavtryck här, lite krita där och även en del "gnuggfläckar" både från avtorkningsförsök och kläder (t.ex. i köket där man lutar sig mot väggen eftersom vi har pallar att sitta på).
Nu kan man ju tycka att det inte vore så dyrt att åka till t.ex. Rusta och köpa 3för2 färgburkar och göra något åt saken. Problemet är att det vore som att spraya parfym på en sopptipp. D.v.s. TOTALT SLÖSERI. Rivningskontraktet gör att man drar sig för att ens överväga att spendera en krona på kyffet. Samtidigt var det sagt att stambytet och renoveringen skulle påbörjas för tre år sedan men på den fronten står det lika still som vattnet i en unken skogspöl. I badrummet har kaklet börjat ramla av väggarna, vatten läcker genom taket från grannen och från handfatet ner längs väggen och troligtvis ner under golvet för parketten utanför badrumsdörren reser sig titt som tätt, så man knappt kan öppna eller stänga om sig. Att klaga och skicka in bilder på eländet hjälper inte, det har vi försökt med i cirka ett år. De bytte ytterst motvilligt ut toalettstolen som sprack på baksidan (!) av vattentanken och orsakade översvämning - efter cirka en veckas spolning med vattenhink. Detta ska man alltså punga ut ca 7000 kr i månaden för! Tvångsförvaltning låter som en bra idé, tycker jag!
"Jamen flytta då?" Jovisst, om vi klassade in på villkoren för bostadskön så hade saken varit biff. Dessvärre får man som låginkomsttagare nöja sig med att harva runt på andrahandsmarknaden och vara glad över att man har någonstans att sova med sin familj.
Det finns de som inte har tak över huvudet och jag råkar veta att Ison (Ison&Fille, svenska rapartister) på SR Metropol 93,8 har startat en insamling till förmån för Stockholms hemlösa. Han efterlyser donationer av vantar och råkar du ha några vantar till övers kan du gå in på www.sr.se/metropol och skicka ett e-mail till Ison så får du veta var du kan lämna in din donation.
One Love!
Tankar om Facebook
Facebook har blivit lite av vad kafferepet mellan käringar var förr. En chans att få prata en stund, skälla lite och gnälla lite. Det tycker jag kan vara okej.
Dessvärre har jag några gånger reagerat på vad en gammal vän hävt ur sig om andras inlägg.
Denna någon tycker om att uttrycka- så att säga- rätt färgstarka åsikter om vad folk skriver. Vissa inlägg är rent av nedsättande.
Jag har nu iakttagit denna någon i ca två månader och har kommit fram till slutsatsen att det finns olika sätt att be om uppmärksamhet på.
Denna någon ondgör sig i kraftiga ordalag över alla patetiska människor som gnäller och tycker synd om sig själva bara för att få uppmärksamhet. D.v.s. alla dessa genomsnittsmänniskor som mår skit lite då och då och därmed behöver lite uppmuntran från nära och kära.
Själv kör denna någon tvärtom-stilen. Genom att kräkas ur sig en massa ironisk översittar-galla kan denna någon sedan i lugn och ro håva in alla inställsamma kommentarer från "vänner" som troligen är skiträdda för att det är just dem denna någon syftar på.
Nu är frågan vilket av sätten som är bäst? Vilket sätt känns mer äkta? Personligen vet jag vilket svar som är rätt för mig.
Mest tycker jag att det är trist att man inte bara kan låta folk få vädra litegrann emellanåt. Än sen om den som "gnäller" inte vill berätta detaljerna? Kanske är det så att just du som frågar om detaljerna inte är den typen som "gnällaren" gärna anförtror sig åt?
Denna någon skrålar titt som tätt på Facebook om att denna någon säger precis vad denna någon tycker och tänker - om det inte passar så kan alla andra dra dit pepparn växer. Då känner jag att jag måste fråga mig hur det kommer sig att denna någon inte kan respektera andras rätt att göra detsamma?
Kan det vara så att denna någon är lite för full av sig själv, lite för full av sitt eget "martyrskap", lite för full av oförklarligt hat? Eller kan det vara så enkelt som att denna någon helt sonika lider av något så ledsamt som dåligt självförtroende, våldsamt maskerat av översittarfasoner och stenkyla?
Jaa, jag är inte satt att döma i den frågan men alla har vi rätt att fundera över saken- och gnälla lite.
Godnatt!
Nästan där!
I skrivandets stund har jag feber, en icke nådig huvudvärk och ont i öronen. Det känns inte så roligt med tanke på lönen som i vanliga fall knappt räcker till mer än räkningarna. Man kan ju få ytterligare huvudvärk bara av en sådan sak... Jag slår vad om att jag blev smittad av någon ondskefull lönnsmittare på ersättningsbussen i måndags. Alltså klarade jag mig inte enbart undan med andnöd och blåmärken.
Sen är det ju så att hemma hos mig är sjukdom och trötthet ingen ursäkt för en kvinna att ta det lugnt, så jag har just serverat mat till stökiga ungar och även vikt in ren tvätt i garderober och lådor. Svåra grejer för somliga karlar... Det kan tyckas att jag borde vara glad åt att känna mig behövd men ibland måste väl också en mamma få känna sig ynklig och bli omhändertagen?
Tur att jag har min son Benjamin iallafall! Honom är det fason på. Han kröp upp i mitt knä igår, tog mitt ansikte mellan sina små händer och sade: Min lilla söta Mamma, det känns inte bra att du är sjuk. Finns det inget sätt som jag kan ta bort det på? Jag vill inte att du ska se ut sådär. (Där kisade han med ögonen.) Sen kände han på min panna på samma sätt som jag brukar göra på honom när han är sjuk. Tänk va? =) Jag kunde ju inte låta bli att fnissa lite och pussa honom. Min älskling!
Tålamod är en dygd.. ;)
I framtiden (den nära, hoppas jag) ska här skrivas om det mesta. Vardagliga ting, dråpligheter, aktuella ämnen, åsikter, en del matlagning, musik och- naturligtvis- en del flummiga tankar.
Jag planerar att bildblogga en del och hoppas att det ska bli intressant och roligt, både för mig- som är nybörjare- och för framtida läsare.
