Bildmåndag
GÅRDAGENS HJÄLTEDÅD
Såhär ser en fräsch glugg ut.. "Titta då! Sheeej juuu?"
DAGENS ILLDÅD
Benjamin tyckte inte att maten dög - marsch i säng! Protestera MÅSTE man... Benjamin SOVER faktiskt på denna bild!!
Glass i solskenet! =D
Hursomhelst tog jag de två terroristerna ner till centrum, där de fick välja varsin glass. Piggelin till båda två. Intressant val om man tänker på att de fick full valfrihet. Själv valde jag en "Magnum Gold!?". Det är min nya favoritglass för i år! Efter lååång tvekan (p.g.a. havssalt som smaksättare i glass) vågade jag till sist provsmaka den. Detta var för ca 2 veckor sedan och vid det här laget har jag säkert ätit en fyra fem stycken.
Knappt hann jag börja njuta av min glass förrän de två huliganerna började springa runt på torget i centrum, skrikandes som två apor! Då fick det bli boot camp-stilen: Benjamin OCH Maju! Sitt ner och sitt STILL! Är det förstått!?
Då bytte de bara taktik, de små filurerna. Snacka om att de förstörde mitt "Magnum moment"...
Nu är vi nyss hemkomna och busfröna sitter och spelar sina NintendoDS, som de kan länka ihop trådlöst. En hyfsat lugn stund för mig, alltså. =) Snart ska Maju hem till sig och jag hoppas att idioten kommer på utsatt tid. Benjamin och jag ska kanske hyra en film eller så går vi på en kvällspromenad - eller både och?
Filosofi en lördagsmorgon
Är inne på andra koppen morgonkaffe. Mmm! Frukostäggen kokar på spisen och Benjamin spelar sitt NintendoDS - i vanlig ordning. Härligt med helg! Då får man tid på sig att vakna i egen takt och äta frukost tillsammans. Högre mysfaktor får man leta efter. Jag är så glad för det jag har, samtidigt som man drömmer om mer.
Jag tänker ofta på det där. Folk pratar ständigt om allt de vill ha, grämer sig över det de inte har och hinner sällan stanna upp och tänka på vad de faktisk har. Här sitter jag och lever på knappa existensminimum. Visst är det svårt och deprimerande emellanåt men jag försöker fokusera på maskrosorna i gödselhögen, istället för på all skit. Varje gång kommer jag fram till att maskrosorna trots allt är ganska många och att de lyser upp min tillvaro.
För vissa flyter livet på i all tänkbar lyx och bekvämlighet. För andra känns hela livet som en tungrodd prövning. Sedan finns det liv som levs på alla skalor däremellan, förstås. Men extremerna är ju mer intressanta att fundera över. Är t.ex. en rik person verkligt lycklig? En fattig verkligt olycklig? Jag tänker på vad jag upplevde i Afrika. Folk har i allmänhet så lite men verkar ändå så lyckliga, avslappnade och generösa. Här har vi mer men verkar ändå så missnöjda, stressade och är mer egoistiska. Hur hänger det ihop?
(Skrivpaus)
Nu har vi ätit frukost och så har Maju (idiotens unge) kommit för att leka med Benjamin. Ett glatt återseende! =) Jag har ju motsatt mig all kontakt med idioten men tycker samtidigt att barnen inte borde lida, så därför har de nu fått träffas för några timmars lek och spel. Dessvärre står det klart för mig att det inte kommer att fungera i längden eftersom idioten genast började be mig på sina bara knän igen. Så PATETISKT!!! Jag känner mig så äcklad...
Jag hoppas ha energi nog att ta ut barnen i det fina vädret och kanske bjuda dem på varsin glass senare.
Nu är det dags att diska efter frukosten så jag får säga Hejdå! för denna gång.
Vårtecken
Igår såg jag en daggmask som utsatte sig för livsfara bland det kvarvarande gruset, som ligger i drivor ÖVERALLT och förstör klackarna på mina nya stövlar.
Idag såg jag en stor svart skalbagge och dessutom TUSSILAGO! Hundratals små solar som stack upp ur grågult fjolårsgräs. Jag flinade som en fåne där jag satt på tunnelbanan hem från jobbet.
Jobbet ja... Dagen började ju allt annat än strålande med att Benjamin inte ville vakna, inte ville ta av sig täcktet, inte ville klä på sig, inte ville borsta tänderna och inte heller ville gå till dagis.
Hursomhelst lyckades jag på något mirakulöst vis att hinna med tåget, vilken bedrift! Tji hade jag för det.. I Ropsten fick jag sedan stå och vänta på min kollega som - trots att jag noga påpekat att punktlighet är viktigt just idag - kom två eller tre tåg senare. Härliga tider! Helvetesdagen hade bara börjat.. Det är inte lätt att arbeta med sömngångare utan vare sig organisations- eller initiativförmåga så arbetet blev tungrott och slutade med en och en halv timmes övertid. Resultat - 40 minuter sen till dagis. Väääryyy fannnyyy... INTE!
Överraskande nog knäppte min kropp på någon undangömd energireserv så Benjamin fick lyxen att stanna en stund i lekparken. Åtminstone en halvtimme blev det innan han började gnälla för någon småsak. Då tappade jag gnistan helt och så blev vi osams för att han ville stanna medan jag ville gå hem. Därav fick jag släpa på en skrikande, gråtande, hulkande, snyftande och snorande unge halva vägen hem. Tack gode Gud för att vi stötte på en dagiskompis nedanför centrum! Då glömde Benjamin bort alla inbillade oförätter och jag drog en lättnadens suck, såklart. Imorgon har han en play-date så jag kanske slipper dåligt humör då.. Hoppas!
I skrivande stund sitter jag solokvist i köket med ett glas vitt vin och njuter av tystnaden. Lite ovant men samtidigt känner jag mig lite lyxigt olydig.. Haha!
Livet på Blåskulla
Livet här på "Blåskulla" är en enda röra. De enda fasta punkterna är upp på morgonen, lämna på dagis, jobba, hämta på dagis och i säng. Allt däremellan varierar något sanslöst från dag till dag. Ena dagen är man som en fjortis på rosa moln och andra dagen krälar man som någon slags Gollum i djupet av en mörk, slemmig grotta. Allt beroende på vilka kombinationer av livets ljuvligheter och djävligheter man råkar dra ur Mr. Murphy´s tunna med lotter...
Inte en pinal har idioten kvar här, vilket känns bra om man bortser ifrån att han med flit lämnade smågrejer kvar som han senare kunde ringa mig om när saknaden av mig blev för outhärdlig... =/
Jag har fått utså en del telefontrakasserier, förföljelse med gnäll å vädjanden, försök till utpressning, mutförsök, påtvingad fysisk kontakt och även försök till tvångsåk i hans bil (som jag betalat). Det har han inte fått något för! Jag tror jag ska byta efternamn till typ: de La Glaciére, eller nåt. Haha! Så iskall har jag varit! Så frostig att han blev sur för att han tyckte att jag behandlade honom som boskap. Muahahaha!
Skit ska skit ha, sa jag...
När det stormar runt öronen är det skönt att ha vänner och familj omkring sig. Ett väldigt speciellt tack vill jag rikta till en viss dam med ruter i, som alltid kollar läget och finns där med stöd, uppmuntran, goda råd och kärlek! Du vet vem du är.. =) Tack också till min syster och hennes sambo för att de ställer upp när det skiter sig rent praktiskt och/ eller tidsmässigt. Till sist tack till min Mamma, som trots sin misstänksamhet (sprungen ur kärlek och oro för mig) finns där och kängar mig i baken lite vid behov.. Jag älskar er allihop och är tacksam för att ni finns! (Gäller även icke speciellt omnämnda.)
Ta hand om er själva, varandra och underskatta inte betydelsen av att kolla läget med era nära och kära lite då och då!
